Vårt tredje liv fortsätter, nionde året: Vi är hemma!

Nu är nu och vi har varit hemma i snart 3 veckor i ett vårligt om än kyligt Sverige. Dom lite varmare dagarna är lätt räknade. Dom första 2-3 dagarna var vi hemma på Kvarnbergsgatan i Göteborg. Kära dotter Lisa hade handlat mat till sina 70+ föräldrar, som ska hålla sig borta från butiker. Ola hade kört ner vår bil, som dom lånat det sista halvåret och den stod fulltankad och superren utanför porten, fantastiskt fin.

Våra vinterdäck ligger i bilen och broder Jan lovade att förvara dom åt oss. Alltså blev det en tripp till Björketorp och till Fotskäl. Men mamma Alice kan vi inte hälsa på då det är besöksförbud på Almäng likväl som på alla äldreboenden. Men mamma Alice mår faktiskt ganska så bra. Vi pratas vid per telefon och det går bättre och bättre.
I höstas var hon så motsträvig och sa att telefonen fungerar inte vilken telefon vi än provade med. Men nu svarar hon oftast när man ringer utan att man behöver be personalen komma in och lyfta på luren eller ställa telefonen på plats. Minnet kanske är lite sämre än förr men annars säger hon att hon mår riktigt bra. Så fort det blir varmare så kan vi sitta ute och vi kan ses och prata lite på behörigt avstånd. Men nu får jag vänta.

Vi stannar och säger varmt hej till Lena och Ove, på behörigt 2 meters avstånd förstås (inte lätt, när man är så glad att träffas) och härligt att dom mår så bra. Dom är glada att ha kvar ett hus på landet i dessa coronatider. Friheten blir så mycket större.

Nästa anhalt blir hos Jan och Christina, lika glada är vi att ses. Här lämnar vi in våra däck och är så tacksamma för det. Jan är 68 men jobbar flitigt på och gillar det.

Umgås gör vi ute och här blir det kaffe och nybakade, mycket goda kakor. Inte är det varmt men mycket trevligt är det. Tack snälla ni för fika.

Sen bär det av till Hunö, vi behöver sitta i vår Sydafrikakarantän i två veckor. Även om resan har tycks fri från hosta, snuva och förkylningssymptom så vet man ju aldrig vad vi kan ha med oss. Väl framme på Hunö så kommer vi väl inte att träffa en kotte.
Men så blev det inte utan på ön var 4 av husen bebodda med hyfsat glada och friska pensionärer, som samtliga hade flytt städer och samhällen för lugnet på landet. Enligt gubbarna på varvet är det fullt i stugorna i skärgården. Man hade tom startat matleverans med Marcus och Fredriks hjälp från Gunnebo en gång i veckan. Helt imponerande.

Att sitta i karantän på Hunö går alldeles utmärkt. Vi har haft besök av små möss inomhus vilket vi upptäckte redan i december genom att en fet och söt liten mus plötsligt paraderade framför vår distanskamera högt uppe på bokhyllan inne i vardagsrummet. Ve och fasa, No More fick rycka ut, alltså Anticimex efterträdare. Dom var här fyra gånger, la ut råttgift och kollade läget.

Mössen försvann men en hel del spår fanns kvar, nämligen små svarta bajspluttar. Den första veckan städade jag energiskt och envetet, för att ta bort spåren av objudna små gäster. Det går åt lite jobb både inne och ute efter en vinter, så Stefan och jag har haft fullt upp.

Dessutom har jag som ni förstår skrivit på denna blogg och nu är jag ikapp, härligt. Detta innebär mera fokus på nuet, vilket jag gillar. Vi har deklarerat, vi läser, Stefan har som alltid mycket att göra, både inne och ute. Just nu skriver han till våra reseagenturer och flygbolag för att få tillbaka pengarna för våra flygbiljetter, som vi inte kunde nyttja pga corona. Vi går långa promenader och gympar och yogar varje dag. Vi tittar på TV, också mysigt.

Här ska vi äta frasvåfflor med grädde och hallon, jättegott!

Väldigt trevligt att ha ett våffeljärn, så goda dom blev och alldeles för många.

Promenaderna är långa och dagliga. Ibland tycker jag att Milda makter, Stefan, nu går du alldeles för sakta! Det syns ju rätt så tydligt här, eller hur?