Lisa o Ola mitt i livet, Viggo fyller 13!

Både Lisa och Ola jobbar hemifrån. Lisa sitter där uppe och Ola längst ner i huset. Det går rätt bra säger båda. I början var det inte helt okomplicerat tex när barnen kom hem från skolan. massor av frågor, inget knackande, dörren slets upp: Mamma, Viola har tagit 2 kakor, fick hon det? Mamma, Viggo bakar kladdkaka, det vill jag också göra mm mm. Till slut, satte Lisa upp lappar på  dörren med en massa svar, som dom fick välja mellan. "Ta det som passar, du vet nog vad som är rätt eller fel!!!"

Men i måndags var Lisa med i God Morgon Studion i SVT1. LinkedIn hade gjort/beställt en undersökning om hur det är att jobba hemifrån. Så kl 6.33 på morgonen satt Lisa och tindrade i TV-studion, pigg, klarögd och alert. Hon berättade att just nu är så många som 50 % oroliga för sitt framtida jobb, främst dom riktigt unga. Lisas tolkning var att dom äldre hade mera erfarenhet, hade varit med om upp- och nedgångar, finanskriser etc och därmed var lite tryggare.
Hon berättade att många trivdes med att jobba hemma men 70 % ville åter till kontoret när så blir möjligt. Resande, möten och konferenser har tagit mycket utrymme och nu är man betydligt mera effektiv, vad gäller arbetad tid. Många arbetar 1-2 timmar mer varje dag jämfört med tidigare. Trots det, kan man vara mer med barnen och också hinna träna. Klart intressant och Lisa gjorde som alltid jättebra ifrån sig, kul att se!

Påläst och alert, pigg till tusen i morgonens tidiga timme. Jag blir imponerad av hur lätt allting flyter. Bra jobbat, Lisa!

Programledarna var pålästa men mest intresserade av lite kuriosa, som att en del ville mest hålla färgen och trixade lite för att folk skulle tro att dom jobbade mer än dom egentligen gjorde. 

Sen var vi också med på LinkedIns Family Day i fredags. Det roliga med det var att man var med via Zoom, ett virtuellt program för konferensmöten. Det blev stor samling. Av LinkedIns ca 35 medarbetare kommer 22 från andra länder. Tillsammans talar man 17 olika språk. Vilken kompetens!
Ca 60 familjemedlemmar deltog i konferensen, föräldrar, syskon, barn, babysar, katter och hundar.

Så här kan Zoom se ut på skärmen. Lisa sitter nästan i mitten i blått. Stefan och jag är tvåa från vänster i övre raden. Peter, Miriam och gänget var med lite i början men Peter fick ett telefonmöte och var tvungen att avsluta, så synd!

Lisa satt i Viggos rum och höll i tåtarna på alltsammans tillsammans med andra medarbetare. Lisa berättade lite om företaget, presenterade alla medarbetare och team, berättade lite kul kuriosa, berättade om kokbok på G (min fisksoppa med, så kul) och så var det en kille som sjöng önskelåtar, så bra och så kul. Framför allt så kul att vara med i detta. Tack käraste Lisa, det gjorde du/ni jättebra!

Ola har nytt jobb, jobbar nu på Aspia som VD sen i höstas. Aspia, erbjuder tjänster som företagspartner inom redovisning, löner, skattefrågor etc och sysselsätter ett stort antal människor (flera tusen?). Detta innebär definitivt fullt upp och vi kan bara önska stort och varmt Lycka Till!

Nu har vi ju båt och så klart det blir en och annan tripp. Här på väg åt Saltsjöbads hållet

Vem träffar man på om inte söta kompis Anna, som har köpt en precis likadan båt, Ryds 23, jättefin. 

Viggo fyller 13 år den 14 maj, en torsdag och det firas som vanligt med ballonger, hurra och presenter. Viggo får bla en spelskärm, kläder, pengar mm. Han är mycket nöjd med sin dag. Härligt Viggo, bara så tråkigt att vi inte kan ses men snart ses vi, iallafall lite på Kristi Himmelsfärdshelgen. Allra viktigast är att du hade en strålande dag! Grattis!!

Viggo 13 år med lillasyster Viola, alltid glad

Viggos kompisgäng har party hos Viggo, när han fyller år, härligt Viggo!

Läget efter en månad hemma i Sverige

Stefan och jag har det bra på vår sommarö. Vi utsätts endast för coronavirusets härjningar om vi dristar oss till att åka in och handla. Möjligen har jag handlat 2 gånger under dessa 4 veckor och Stefan tre. Vi har spelat 9 hål på Figeholms lilla golfbana. Då pratade vi med två personer på 10 meters håll för övrigt var den helt folktom. Vi har bjudit våra ögrannar på våfflor ute vid två tillfällen. Det var mycket trevligt men det är helt enkelt så att Stefan och jag är just nu varandras bästa sällskap. Det är mycket lugnt och mycket fridfullt här ute hos oss.

Naturen är förstås förödande vacker. Våren smyger sig på oss sakta men säkert. Den kalla Östersjön vill fortfarande dominera. När ostan och nordan blåser så drar det kallt genom hela huset men dessemellan kan det vara fantastiskt skönt. Solen värmer så fint, himlen är så blå och molnen blir lätta och vill få oss att tro att sommaren är på väg.

Morgonpromenad i underbart stilla väder, på väg mot Hunö Hällar

Ofta går vi bort mot Kuggedalsviken med mycket blommande körsbärsträd

Det finns mycket vacker skog på Hunö, mycket glesa tallar  där solen strilar fint mellan träden

Vi går förbi Olle, 87 år, som hugger ved för vinterns behov. Olle har varit på Hunö sen i februari. Har det varit ensamt, säger vi men han klagar inte på det. Vi tror han är nöjd med sitt eget fina sällskap.

Vi går långa promenader och gör vår morgongympayoga varje dag. Sofia i SVT1 är numera mitt sällskap från 9.10 till 9.30. Hon bidrar med uthållighet, styrka och rörlighet och förgyller säkert morgonen för många. Och sen ska vi äta frukost och läsa tidningen. Alltför ofta är vi inte klara med morgonbestyren förrän 11.30-12. Men vad gör väl det?

Coronaläget ute i världen visar "ups and downs". Man börjar så smått öppna upp efter totala "Lock Downs" i tex Frankrike, Italien. I Kina och SydKorea har man både hunnit öppna och börja stänga ner igen efter att ha fått återfall.

I Dubai, där käre Peter bor med sin familj, är det många sjukdomsfall, 18 198 men bara 198 dödsfall. Detta jämfört med Sydafrika, som har 10. 015 insjuknade och också väldigt få döda, 194. I Sydafrika säger den svarte mannen, att Corona, det är "The White Mens Disease", inga svarta får Covid-19. Så det kanska stämmer?!

I Sverige har vi nu 26.332 sjukdomsfall och 3.225 döda, varav minst hälften, kanske fler, har insjuknat på äldreboende. Våra äldreboenden är vårt största problem, av flera orsaker. Först och främst, i början saknades skyddsutrustning, allt gick till sjukvård och intensivvård. Dessutom var och är kontinuiteten undermålig, bemanningen löses i många fall med timvikarier.

Sen lång tid kan en gammal människa i Sverige under två veckor träffa massor med nya människor. Och för var och en måste hon kanske förklara hur hon vill ha det. Detta förutom att det just nu och lång tid framöver är en utmaning att se till att alla har god utbildning vad gäller smittskydd, användande av speciell utrustning, handtvätt etc.

Sjukvård och intensivvård fungerar bra. Men nya problem uppkommer. Efter 2-3 veckor på intensiven så uppstår ett stort rehabiliteringsbehov. Muskler har förtvinat, lungor, hjärna, hjärta, många organ har tagit stryk och rehabbehoven är oändliga och resurskrävande och kom dessutom lite som en överraskning. Man hade fullt upp med intensivvården och dess problem och så kom detta också!

Under tiden sitter jag och Stefan på våran ö och lever ett enslingen på skäret-liv. Vi lever med vårens växlingar, nu en isande nordan, igen!! Men snart kommer solen fram och då känns det lite bättre. Vi umgås över telefon och nät och det går bra.

Men det är inte utan problem, ilandsproblem helt klart!! Familjen har nu kämpat sig igenom en intensiv diskussion om hur vi ska göra med Kristi Himmelsfärdshelgen, då planeringen var att vi skulle träffas på Hunö och öppna upp med en del arbete, lite träning, massor av mys, mycket god mat och dryck. Härligt är att Lisa med hela stora familjen gärna kommer men hur göra med två 70 plussare, Stefan och jag, som ju ska skyddas mot alla ev smitta. Diskussionens vågor har gått höga. Peter i Dubai är minst lika engagerad som vi andra. Han är dessutom fostrad i hur man gör i Dubai och totalt Lock Down stuk.

Resultat, efter att vi har "värkt" ordentligt på detta, vi ska träffas och äta lunch ute i Västervik, sen åker Lisa och Ola och alla barnen med hund och katt till Hunö och njuter friden och våren där. Stefan och jag åker till Göteborg, spelar kanske lite golf med Stefans bror Ulf, kanske hälsar på mamma Alice ute om det går, kanske städar vår lägenhet, som inte är städad på ett halvår. Ni vet, det finns att göra. Sen har vi lärt oss att corona virus kan leva kvar på ytor i 72 timmar. Alltså åker vi tillbaka på onsdagen, tre dagar efter om söta barnens hemresa!  Man kan inte göra det säkrare!!

I morgon ska jag åka till Göteborg för att göra ett besök hos min doktor, vilket jag borde gjort för länge sen. Jag vill träffa min mamma om det går. Mitten på maj, vädret borde tillåta en kort träff utomhus. Tyvärr kommer det inte att fungera tror jag, 8 grader varmt mitt på dagen och förskräckliga nordliga vindar. Dessutom vill jag gå till frissan, vilket egentligen alla tycker är onödigt. Just nu kommunicerar jag med Sirpa, min frissa, om ett "coronasäkert" besök. Vi får se.

Med facit i hand, alla besök gjordes. Göteborg var kvällstid helt öde. På dagarna var det förstås mera folk i rörelse. Hos Sirpa klipptes jag i folktom hörna med Sirpa iklädd specialkonstruerat visir. Skönt, nu slipper jag låta håret växa, som Stefan tyckte var en bra idé. Nej, ve och fasa, var min omedelbara reaktion.
Besök hos kära mamma på äldreboendet blev det också. Solen sken, skyddad hörna fanns ute i trädgården, jag klättrade över staketet för att komma in (lärde mig sen att det fanns en grind men besöksförbudet måste ju respekteras) och snäll personal hade byltat på mamma Alice en massa kläder och filtar.

Hej mamma säger jag, trodde du skulle ha din varma mössa på dig. Nej, den här lilla schaletten är ju mycket finare (en liten tunn, guldig sak i siden) och Christoffer, som körde rullstolen sa, nej, mössan ville hon absolut inte ha! Så, vi konstaterade att  likheten med drottning Elisabeth av England var slående och det var hon ganska så nöjd med!

Det räckte nu inte riktigt, det drog kallt om ryggen, så två filtar till sveptes om och se, det hjälpte för en stund. Härligt att ses, både mamma och jag var nöjda med att på två meters avstånd och tvärs över bordet, se att vi mådde bra. Vi hade ju inte träffats på så där 7 månader. Jag mönstrades uppifrån och ner: "Ja, du är dig lik", ett betyg, så gott som något.
Vi hade en trevlig stund, mamma berättade för mig att hon mådde ungefär som vanligt, visade mig sen prinsessbilder från Svensk Damtidning. Vi konstaterade att Victoria är alltid fin och att nu för tiden är prinsessan Christina snyggare än prinsessan Birgitta, som har solat alldeles för mycket i sina dagar och är alldeles för mager. Hon som var snyggast av dom alla förr i tiden.
Lite trött är man när man är 99 år gammal, man behöver blunda då och då och skydda sig för intryck. Jag berättar om syrener, löjtnantshjärtan och förgätmigej, som slagit ut i Trädgårdsföreningens fina trädgård. Blommor pratar vi alltid mycket om. Mamma får en bukett liljekonvaljer och en påse geléhallon, favoritgodiset. Allt gott, efter så där 30-40 minuter börjar det bli lite kallt igen.
Vi kommer överens om att det är bra att träffas lite kortare stund så kanske vi kan ses till Kristi Himmelsfärdshelgen också, vi får se. Härligt att träffas och att se att du mår bra, mamma Alice

Snäll och omtänksam personal kommer ut och hämtar mamma när besöket är över

Före återfärd till Göteborg har jag hunnit säga hej till syster Lena och sen också till syster nr 2, Monica. Hos Monica och Hans-Olof blir jag dessutom bjuden på nyfångad rökt lax, så jättegott, precis lagom salt och rökt, tusen tack! Dessutom en skiva drömtårta med en stor klick grädde på och lite havreströ på. Såå gott, tack Monica! Vi älskar verkligen grädde, du och jag och så trevligt med en stunds samspråk!

Tvärs över sundet, närmsta grannen

Man måste bara säga hej till Lisbeth och Åke, våra närmsta grannar 400 meter bort tvärs över sundet. Vi åker över på en liten GT och en stunds samvaro på behörigt avstånd. Kvällen är lugn och vacker och lite solig. Dotter Josefin med två fina labradorer är hemma. Josefin frilansar som fotograf, fotar mycket bröllop och sportevenemang. Jobbens antal har blivit försvinnande litet, inga bröllop och alla matcher och tävlingar inställda. Sambon Peter jobbar på Universitetet i Linköping och har lite tryggare inkomst men det gäller säkert att hålla ordning på utgifterna.

Det är så roligt att träffas. Lisbeth mår gott men Åkes rygg mår inte bra och vintern har varit tuff. Dom saknar sin hund Zelda, som dog i höstas av hög ålder, en kär vän och ett gott sällskap under långa vintrar och promenader.

Brygga precis i västerläge, en vacker himmel och en vacker plats

Man måste ju ha en träbåt, säger Lisbeth, uppvuxen på ön Skavdö. Inte helt problemfri men vacker är denna skärgårdsbåt. Ny motor fick den i höstas och snart slutar den säkert ta in vatten efter att ha legat  sjön några dagar. Kanske är den till salu!

Här kommer Josefin med matkorgen och två fina hundar

Varsin GT och en knäckebrödbit med ost, vad mer kan man behöva för att hälsa in våren

Kul att träffas igen, skål på er alla! Härlig att ses igen!

Vi är hemma!

Nu är nu och vi har varit hemma i snart 3 veckor i ett vårligt om än kyligt Sverige. Dom lite varmare dagarna är lätt räknade. Dom första 2-3 dagarna var vi hemma på Kvarnbergsgatan i Göteborg. Kära dotter Lisa hade handlat mat till sina 70+ föräldrar, som ska hålla sig borta från butiker. Ola hade kört ner vår bil, som dom lånat det sista halvåret och den stod fulltankad och superren utanför porten, fantastiskt fin.

Våra vinterdäck ligger i bilen och broder Jan lovade att förvara dom åt oss. Alltså blev det en tripp till Björketorp och till Fotskäl. Men mamma Alice kan vi inte hälsa på då det är besöksförbud på Almäng likväl som på alla äldreboenden. Men mamma Alice mår faktiskt ganska så bra. Vi pratas vid per telefon och det går bättre och bättre.
I höstas var hon så motsträvig och sa att telefonen fungerar inte vilken telefon vi än provade med. Men nu svarar hon oftast när man ringer utan att man behöver be personalen komma in och lyfta på luren eller ställa telefonen på plats. Minnet kanske är lite sämre än förr men annars säger hon att hon mår riktigt bra. Så fort det blir varmare så kan vi sitta ute och vi kan ses och prata lite på behörigt avstånd. Men nu får jag vänta.

Vi stannar och säger varmt hej till Lena och Ove, på behörigt 2 meters avstånd förstås (inte lätt, när man är så glad att träffas) och härligt att dom mår så bra. Dom är glada att ha kvar ett hus på landet i dessa coronatider. Friheten blir så mycket större. 

Nästa anhalt blir hos Jan och Christina, lika glada är vi att ses. Här lämnar vi in våra däck och är så tacksamma för det. Jan är 68 men jobbar flitigt på och gillar det.

Umgås gör vi ute och här blir det kaffe och nybakade, mycket goda kakor. Inte är det varmt men mycket trevligt är det. Tack snälla ni för fika. 

Sen bär det av till Hunö, vi behöver sitta i vår Sydafrikakarantän i två veckor. Även om resan har tycks fri från hosta, snuva och förkylningssymptom så vet man ju aldrig vad vi kan ha med oss. Väl framme på Hunö så kommer vi väl inte att träffa en kotte.
Men så blev det inte utan på ön var 4 av husen bebodda med hyfsat glada och friska pensionärer, som samtliga hade flytt städer och samhällen för lugnet på landet. Enligt gubbarna på varvet är det fullt i stugorna i skärgården. Man hade tom startat matleverans med Marcus och Fredriks hjälp från Gunnebo en gång i veckan. Helt imponerande.

Att sitta i karantän på Hunö går alldeles utmärkt. Vi har haft besök av små möss inomhus vilket vi upptäckte redan i december genom att en fet och söt liten mus plötsligt paraderade framför vår distanskamera högt uppe på bokhyllan inne i vardagsrummet. Ve och fasa, No More fick rycka ut, alltså Anticimex efterträdare. Dom var här fyra gånger, la ut råttgift och kollade läget.

Mössen försvann men en hel del spår fanns kvar, nämligen små svarta bajspluttar. Den första veckan städade jag energiskt och envetet, för att ta bort spåren av objudna små gäster. Det går åt lite jobb både inne och ute efter en vinter, så Stefan och jag har haft fullt upp.

Dessutom har jag som ni förstår skrivit på denna blogg och nu är jag ikapp, härligt. Detta innebär mera fokus på nuet, vilket jag gillar. Vi har deklarerat, vi läser, Stefan har som alltid mycket att göra, både inne och ute. Just nu skriver han till våra reseagenturer och flygbolag för att få tillbaka pengarna för våra flygbiljetter, som vi inte kunde nyttja pga corona. Vi går långa promenader och gympar och yogar varje dag. Vi tittar på TV, också mysigt.

Här ska vi äta frasvåfflor med grädde och hallon, jättegott!

Väldigt trevligt att ha ett våffeljärn, så goda dom blev och alldeles för många.

Promenaderna är långa och dagliga. Ibland tycker jag att Milda makter, Stefan, nu går du alldeles för sakta! Det syns ju rätt så tydligt här, eller hur?

Här på väg ner mot Kuggedal

Snart hemma hos oss på Heslevik

Den här gången såg vi tolv svanar

Våren visar att vackra ansikte i dom skira gröna björkarna, underbara Sverige!